Livet före och efter motorcykelolyckan
Innan olyckan hade jag tusen drömmar. Jag hade massor av idéer som skulle göra mig lyckligare ”bara jag har en gård, bara jag har en stuga till fjälls, egentid”… Jag visste inte då att en en olycka med motorcykeln skulle bli vändningen.
Jag heter Sonia Elvstål, jag är amputerad och jag delar gärna med mig av min historia.
En vänstersväng med motorcykeln förändrade allt
Jag hade kört fast i livet, bara satt och var tråkig, gjorde inget med barnen eller med mina vänner. Jag sa nej till allting. Det där livspusslet som man pratar om, det fungerade inte för mig. Även om jag försökte fylla på med energi så blev det bara mer och mer fel alltihop.
Jag hade alltid varit intresserad av "sådant som surrade och brummade", som motorcyklar och snöskotrar. Jag älskade farten.
Den där fredagen i maj 2009 skulle jag bara ta en tur med hojen innan jag skulle åka vidare på dans. Bilen bakom tror att jag blinkar för att köra om en bil som står parkerad på huvudleden. När jag svänger kör han in i mitt ben som krossas. Ilfärd till Östersunds sjukhus och där amputation av ena benet.
"Jag har sett utmaningar i allt. Har rullat St Olavs-loppet två år i rad, kört Vårruset, Gotland Grand National och en massa annat."
Utmaningarna och möjligheterna som väntade efter olyckan
Det är inte helt lätt att vakna upp på ett sjukhus utan ett ben, när man är fåfäng som jag. Jag brukar inte ens gå ut i skogen för att plocka svamp utan att sminka mig. Men detta var en livslång utmaning och jag hade inget annat val än att klara av den. Jag lär mig saker varje dag.
Utmaningen att ”lära mig gå igen” blev en väg in till att ta plats i mitt eget liv igen och att få en insikt i att sätta mål för att ta mig framåt och detta blev vändningen till ett mycket bättre liv. Mitt liv började faktiskt vid 28 års ålder, efter olyckan.
Med järnvilja och obotlig optimism har mitt CV fyllts på med allt från mitt deltagande i SVT1 ”Mot alla odds”, grundare av Piratfestivalen till demolerad robot i TV-serien ”Äkta människor”. Idag är jag föreläsare, en bättre mamma, en bättre vän och en bättre version av mig själv.
Nya drömmar och perspektiv
Om man känner att man går omkring och väntar på att livet ska börja – bara barnen blir större, bara jag hittar en hobby, bara jag har ett annat jobb... Då är det dags att göra något radikalt. Nu.
Numer ställer jag alltid upp mål för allt – säljmål, mentala mål, fysiska mål. Jag utvärderar och omvärderar och ser till att ta mig framåt. Idag har jag också drömmar. Jag skulle till exempel gärna ha en hoj igen. Men det är inte drömmar som skulle göra mig lyckligare. Jag är redan lycklig.
Vägen tillbaks till dansgolvet
Jag har alltid älskat att dansa. Jag var uppe från första dans till sista, från åtta på kvällen till två på natten. Jag var den första som betalade inträde till Sandvikens danspremiär sommaren efter olyckan. Resan tillbaks till dansgolvet har kostat blod, svett och tårar. Idag kan jag dansa igen.
Olyckan gav mig ett mer aktivt liv, hur konstigt det än låter. Det är bara det att allting tar mycket längre tid nu. Men det går ändå.